På västfronten intet nytt - Erich Maria Remarque
Känslan genom hela boken är meningslösheten, skräcken och sorgen som kriget skapar. Under den fösta delen är det inte fullt lika mycket död som under senare delen, ett smart sätt att först få läsaren att känna sig tillhörig, att lära känna karaktärerna, så att man senare, när de dör, känner med dem på ett annat sätt.
Boken tar också upp första världskriget på ett sätt som gör att man förstår att det verkligen var människor det handlade om och inte bara ett ”det”, vilket jag tror är vanligt. Man pratar om kriget, om hur mycket land som vinns och förloras, men det går inte att förstå hur många människor som dött, det är ett nummer som är alldeles för stort, det krävs alltså en bok som denna för att man verkligen ska kunna greppa vad som hände och vilken tragedi det var..
1
Den första känslan är den av tro på framtiden trots kriget, soldaterna har det fortfarande ganska bra trots att de inte på något sätt har det lätt. Än lever många av de kamrater de kommit dit med, de har säkra platser bakom fronten där de spenderar tid emellanåt och de lyckas ganska bra med att hålla humöret uppe under dessa tider.
2
Historien är i rullning från början och jag finner inte riktigt någon startpunkt i den med han kallas helt klart till förändring genom att han är med i kriget. Det är inte en personlighetsförändring han är omedveten om, när han kommer hem på permission känner han inte detsamma för någonting och eftersom man följer hans tankar märker man att han förändras, men också att han själv vet om det.
3
Det finns, såklart, en vägran att delta i kriget. Dock minskar den efter att han varit hemma på permission eftersom han märker att han har mycket svårt att anpassa sig till vardagen igen, han längtar som tillbaka för att han där känner sin plats och vet vad som förväntas av honom. Det är även många andra som känner på samma sätt och när de pratar om vad de ska göra när de kommer hem är det speciellt en, en fattig man, som säger att han hellre stannar som soldat än åker hem. Detta eftersom han som soldat i alla fall är garanterad mat, sängplats och en slags trygghet han inte var nära i sitt andra liv.
4
Mentorn skulle möjligtvis kunna vara kriget själv eftersom det är det som får han att förändras, det är många personer som får honom att förändras men alla har på något sätt med kriget att göra.
Men i hans kamratgäng är alla också som en slags mentorer för varandra, själva grupptillhörigheten är det som leder dem alla till en ny punkt i tillvaron och utan den känslan förlorar de mycket av sin stabilitet och livsgnista.
6
Den speciella världen är kriget med allt vad det innebär av smärta, sorg, hunger, trötthet och gemenskap. Det är en väldigt speciell och intensiv värld som jag inte tror att man kan förstå om man inte själv har upplevt den. Detta eftersom de hela tiden är under ovisshet om vad som kommer att hända, detta syns tydligt i vissa delar av boken där de står tillsammans och huvudpersonen ibland tänker ”titta noga nu, du vet inte hur många av dem du kommer att se igen”. Att leva under den pressen hela tiden måste påverka allt som händer, allt man gör, och det är en extremt stor skillnad från ”den vanliga världen”. Men trots allt detta har de ändå som sagt varandra vilket är det som får dem att klara sig igenom det mesta. Vänskapen belyses ganska starkt och gemenskapen tas fram som det som ändå får dem att inte bli galna i denna helvetesvärld. Hur de skämtar om det hemska i död och krig för att på så sätt försöka att minska innebörden i detta katastrofala som händer runt dem.
7
Han närmar sig klimax på historien efter att ha varit hemma, när han sedan kommer tillbaka är allting mer intensivt än innan och kriget har eskalerat.
8
När han kommer tillbaka beger han sig ut på ett uppdrag vilket inte riktigt går som han tänkt sig. Han fastnar i en skyttegrav och skadar svårt en man som han sedan måste se dö långsamt medan skotten mellan fronterna hindrar honom från att ta sig därifrån. Detta lämnar djupa spår i honom då han aldrig sett död som han själv orsakat på så nära håll. Han blir hjälpt av sina vänner som själva har upplevt liknande saker.
9
Han och hans vänner får i uppdrag att vakta ett förråd i en tom by och detta är en slags vila, en paus, innan äventyret fortsätter igen. De hittar massor med mat och de njuter av livet, trots bombningar i närheten, för några dagar.
10
Huvudpersonen går in än mer intensivt i kriget efter att ha haft denna paus och denna yttre fiende, kriget, slår tillbaka väldigt hårt mot honom. Inte direkt mot honom utan mer mot den vänskapskrets han kom dit med. Av alla som åkte dit är det tillslut bara han och en av hans vänner kvar.
11
Både huvudpersonen och hans vän blev svårt skadade och här börjar personlighetsförändringarna synas en del. De vill för allt i världen inte förlora varandra då de absolut inte litar på att de då skulle ses igen. Det är också flera småsaker som har ändrats, t.ex. vill de till en början inte lägga sig på de nya, vita lakanen när de tas till sjukhus, detta eftersom de känner sig smutsiga och inte riktigt värda detta. Denna händelse och tanke kan ju också ses som en slags symbolik för hur de kände sig smutsiga, inte bara kroppsligt utan också själsligt. De hade dödat människor och började kanske tvivla på att det verkligen var rätt sak att göra, men att de ändå inte kunde göra någonting åt det.
12
Huvudpersonen återvänder till ett hem inombords, känslomässigt, innan han dör. Vilket förövrigt är den plats han aldrig kunnat återfinna i en världslig plats då han har ändrats så mycket att alla platser han kommer ihåg på detta sätt skulle vara otillräckliga.
Boken tar också upp första världskriget på ett sätt som gör att man förstår att det verkligen var människor det handlade om och inte bara ett ”det”, vilket jag tror är vanligt. Man pratar om kriget, om hur mycket land som vinns och förloras, men det går inte att förstå hur många människor som dött, det är ett nummer som är alldeles för stort, det krävs alltså en bok som denna för att man verkligen ska kunna greppa vad som hände och vilken tragedi det var..
1
Den första känslan är den av tro på framtiden trots kriget, soldaterna har det fortfarande ganska bra trots att de inte på något sätt har det lätt. Än lever många av de kamrater de kommit dit med, de har säkra platser bakom fronten där de spenderar tid emellanåt och de lyckas ganska bra med att hålla humöret uppe under dessa tider.
2
Historien är i rullning från början och jag finner inte riktigt någon startpunkt i den med han kallas helt klart till förändring genom att han är med i kriget. Det är inte en personlighetsförändring han är omedveten om, när han kommer hem på permission känner han inte detsamma för någonting och eftersom man följer hans tankar märker man att han förändras, men också att han själv vet om det.
3
Det finns, såklart, en vägran att delta i kriget. Dock minskar den efter att han varit hemma på permission eftersom han märker att han har mycket svårt att anpassa sig till vardagen igen, han längtar som tillbaka för att han där känner sin plats och vet vad som förväntas av honom. Det är även många andra som känner på samma sätt och när de pratar om vad de ska göra när de kommer hem är det speciellt en, en fattig man, som säger att han hellre stannar som soldat än åker hem. Detta eftersom han som soldat i alla fall är garanterad mat, sängplats och en slags trygghet han inte var nära i sitt andra liv.
4
Mentorn skulle möjligtvis kunna vara kriget själv eftersom det är det som får han att förändras, det är många personer som får honom att förändras men alla har på något sätt med kriget att göra.
Men i hans kamratgäng är alla också som en slags mentorer för varandra, själva grupptillhörigheten är det som leder dem alla till en ny punkt i tillvaron och utan den känslan förlorar de mycket av sin stabilitet och livsgnista.
6
Den speciella världen är kriget med allt vad det innebär av smärta, sorg, hunger, trötthet och gemenskap. Det är en väldigt speciell och intensiv värld som jag inte tror att man kan förstå om man inte själv har upplevt den. Detta eftersom de hela tiden är under ovisshet om vad som kommer att hända, detta syns tydligt i vissa delar av boken där de står tillsammans och huvudpersonen ibland tänker ”titta noga nu, du vet inte hur många av dem du kommer att se igen”. Att leva under den pressen hela tiden måste påverka allt som händer, allt man gör, och det är en extremt stor skillnad från ”den vanliga världen”. Men trots allt detta har de ändå som sagt varandra vilket är det som får dem att klara sig igenom det mesta. Vänskapen belyses ganska starkt och gemenskapen tas fram som det som ändå får dem att inte bli galna i denna helvetesvärld. Hur de skämtar om det hemska i död och krig för att på så sätt försöka att minska innebörden i detta katastrofala som händer runt dem.
7
Han närmar sig klimax på historien efter att ha varit hemma, när han sedan kommer tillbaka är allting mer intensivt än innan och kriget har eskalerat.
8
När han kommer tillbaka beger han sig ut på ett uppdrag vilket inte riktigt går som han tänkt sig. Han fastnar i en skyttegrav och skadar svårt en man som han sedan måste se dö långsamt medan skotten mellan fronterna hindrar honom från att ta sig därifrån. Detta lämnar djupa spår i honom då han aldrig sett död som han själv orsakat på så nära håll. Han blir hjälpt av sina vänner som själva har upplevt liknande saker.
9
Han och hans vänner får i uppdrag att vakta ett förråd i en tom by och detta är en slags vila, en paus, innan äventyret fortsätter igen. De hittar massor med mat och de njuter av livet, trots bombningar i närheten, för några dagar.
10
Huvudpersonen går in än mer intensivt i kriget efter att ha haft denna paus och denna yttre fiende, kriget, slår tillbaka väldigt hårt mot honom. Inte direkt mot honom utan mer mot den vänskapskrets han kom dit med. Av alla som åkte dit är det tillslut bara han och en av hans vänner kvar.
11
Både huvudpersonen och hans vän blev svårt skadade och här börjar personlighetsförändringarna synas en del. De vill för allt i världen inte förlora varandra då de absolut inte litar på att de då skulle ses igen. Det är också flera småsaker som har ändrats, t.ex. vill de till en början inte lägga sig på de nya, vita lakanen när de tas till sjukhus, detta eftersom de känner sig smutsiga och inte riktigt värda detta. Denna händelse och tanke kan ju också ses som en slags symbolik för hur de kände sig smutsiga, inte bara kroppsligt utan också själsligt. De hade dödat människor och började kanske tvivla på att det verkligen var rätt sak att göra, men att de ändå inte kunde göra någonting åt det.
12
Huvudpersonen återvänder till ett hem inombords, känslomässigt, innan han dör. Vilket förövrigt är den plats han aldrig kunnat återfinna i en världslig plats då han har ändrats så mycket att alla platser han kommer ihåg på detta sätt skulle vara otillräckliga.