Oväntat bra måste jag säga, då jag läste den för engelskan och inte riktigt visste vad det var för bok. Det första jag föll för var miljön, som till en början var nya zeeland, och sedan var det som att jag inte ens reflekterade över om den var bra eller inte, den bara var. Det var längesedan jag läste en bok som jag kom in i så djupt och verkligen inte ville skulle sluta och jag försöker själv analysera varför det var just så. Varför var denna bok så speciell?

När jag försöker förklara det låter den inte väldigt speciell, den handlar om en central person – ja det gör ju alla böcker, den har flera olika personligheter i boken som spelar stor roll – det har de flesta böcker, och den har flera intressanta miljöer och teman – men ja, också detta har de flesta bra böcker.

Jag tror ändå att faktumet att den är så bra beror på något som knyter ihop allt detta, just det faktum att det är en huvudperson trots att den personen inte alltid är ”i bild” skapar historien. Även alla olika teman är så sammanvävda med historien redan från början att man inte riktigt märker när ett börjar eller något annat tar vid, det är imponerande att man kan läsa en bok och inte tänka alls på temat utan bara på händelserna och känslorna, för sådana finns det väldigt många och intressanta, i det nuet som pågår.

Nu kommer bara det svåra, skriva en recension som förklarar allt detta på ett bra sätt. 

Jag tycks vara ytterst bra på att hitta klassiker som är väldigt svåra att skriva bokanalyser på, både 'this side of paradise' och nu 'jacobs rum' känns helt hopplösa att skriva bokanalyser om då de bara i stort sett är tankar runt en person. Deras personlighet kommer fram väldigt tydligt men det är lite diffust vad de egentligen sysslar med hela tiden vilket gör det som krångligt att skriva analyser på dem. Jag funderar på att ändå försöka skriva en analys på 'Jacobs rum' men är inte hundra procent säker än. Kanske blir det en ny bok ändå.. det är ju trevligt att läsa lite olika 

Har nyss läst boken "Himmel över Everest", men det är inte bara därför drömmen har kommit, den har växt fram under en ganska lång tid nu. Jag har alltid fascinerats av berg och höjder. Drömmen, att se Mount Everest på nära håll. Att få befinna sig i baslägret vid berget och se bergskedjan sträcka sig åt alla håll. Såklart är högsta drömmen att få stå på toppen och veta att man är så högt upp det går att komma i världen, att veta att man har kämpat sig dit själv, men eftersom den drömmen är orealistisk och livsfarlig har jag i mitt huvud kompromissat fram denna andra dröm, att i alla fall få vara nära. 

Det är dagar som denna, när jordbävningar kommer närmre mig än jag är van vid, som jag inser hur lite vi människor egentligen kan sätta emot när jorden har sin gång.
Jag har ju varit närmare jordbävningar, till och med varit mitt i dem även om jag inte har känt av det, men mer psykiskt nära tror jag faktiskt inte att jag någonsin har känt mig såhär påverkad av det. Jag talar såklart om jordbävningen på Nya Zeeland, i Christchurch. Det ligger ungefär på mitten av sydön, och jag bodde längst ner på den. Det är relativt långt ifrån min familj och mina vänner i Invercargill, men det första jag tänkte på var dem. Tänk om någon hade blivit skadad, eller kanske dött, nästa steg var tänk om någon av deras vänner eller familj var där. Man är ju egoistisk när det gäller sådant, men vad finns det att göra åt sitt tänkande?
När jag hade fått ganska klart för mig att i alla fall familjen var hemma och mådde bra insåg jag verkligen vidden av det hela. 65 döda, och det var bara runt 5 timmar efter att de hände, de räknade med att många människor skulle bli fast under byggnader under natten innan de kunde räddas.
Nya Zeeland är ett land väldigt likt sverige på många sätt och när jag såg bilder av det på nyheterna såg det ut som ett kaos..  förstår fortfarande inte att det har hänt.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att ingen jag kände skadades och jag fortsätter att be för alla i Christchurch eller alla de med famil

Har just läst klart John Steinbecks bok The Pearl som jag skulle läsa i Engelskan. Tänkte att eftersom vi ska jobba lite med den sedan kan det vara bra att jag skriver ner mina funderingar och åsikter om den nu bara för att processa den.
Den var bra, kanske inte den bästa jag har läst men det är ändå en sådan bok som kommer sitta kvar ett tag. Den tar upp ett problem som jag själv har mycket svårt för men som jag antagligen ändå är med och skapar.. Att man behandlar människor olika beroende på hur mycket pengar de har, att man behandlar en del människor som djur bara för att det är så man "ska" se dem, att man lurar de som inte har någon kunskap inom ämnet för att få sig själv att se bättre ut och dem att verka dumma. Om människors elakhet mellan varandra helt enkelt.
Den var bra skriven om man ser på ett djupare plan, läser man boken rakt igenom och inte kan hänga med i de lite djupare meningarna skulle den nog vara ganska kass. En man som hittar en pärla liksom, hur intressant kan det vara?!
Men den var bra, hoppas att det blir roliga diskussioner runt böckerna sedan!

Läser "101 vardagsfilosofiska experiment" och fastnade för ett par meningar
Det är om när du kommer tillbaka från en längre bortavistelse och igen ser tingen i ditt rum och runt omkring dig.
"Du visste mycket väl att det var såhär. Det är ändå inte helt och fullt som tidigare. Men att säga vad som har förändrats är inte enkelt. Ingenting, naturligtvis. Någonting, trots allt. Och inte helt enkelt du själv. Det är tingenn själva, eller mellan dem och dig som bitar verkar ha lossnat."
Det jag fastnade för var att jag har verkligen upplevt precis den känslan som är så svår att förklara. När jag kom hem från Nya Zeeland såg ju allt ut precis som jag visste att det skulle göra men samtidigt, var det något som inte stämde. Till stor del kände jag mig större, eller som att allt hade krympt och jag gick omkring som en jätte i huset. Jag förväntade mig nästan att det skulle ta ett par minuter bara att gå till Smitingen eftersom allt var så litet. Det är konstigt det där, hur man upplever saker och hur de egentligen är.

Läste klart Handle WIth Care av Jodi Picoult idag, på mattelektionen.. Gick till skolan en halvtimme/timme tidigare för att få tid att läsa klart den. Det var så värt det! 
Hela boken var väldigt bra, så fint uppbyggd och från så många vinklar att man inte ens visste vem man tyckte hade rätt eller fel. Det var den som berättade för ögonblicket som man höll på, som man ville skulle klara sig och få ett bra liv.

Men slutet... Det var hemskt!
Där hade man suttit och läst dryga 600 sidor, hoppats och trott på det goda hos människorna. Det kom, alla blev lyckliga, eller i alla fall kanske så lyckliga som man kan kräva efter allt som hade hänt i boken. Men så hände det ofattbara. En bok FÅR INTE sluta så! Det var nästan som att författaren ville få ett abrupt slut, bli av med problemen så fort som möjligt för att kunna avsluta boken. Men det gillas inte, inte alls.

Har just läst bästa boken på en mycket lång tid.
Länge sedan jag grät så av en bok, levde mig in så i historien.
Dog, skrattade och älskade med karaktärerna.

Boktjuven.

Den tog tag om mig, fick mig både till verkliga gråtattacker och tårar som stilla sökte sig fram ur ögonvrån.

Böcker som handlar om nazismen har ofta den effekten. Kanske för att man inte kan förstå det, men man vet ändå att det är sant. Det hemska har hänt, och även om det kanske inte är just på det sättet som i böckerna så är grunden den samma.

Jag hatar människor.
Tänk att  vi är kapabla att göra sådant mot varandra.
Fy!