Novell - kommer från italienskans novella, som betyder "nyhet".
Mardrömmen
De andra hade redan sett på en film, men klockan var inte mycket och nu när jag också kommit till sommarstugan bestämde vi att vi skulle se en film till. Jag och Han satt långt ifrån varandra, vilket var lite ovanligt eftersom vi alltid brukade försöka sitta nära varandra för att kunna hålla handen och mysa. Det var inget jag tänkte på så jättemycket, eftersom jag kommit lite senare var ju det i själva verket väldigt naturligt. Han satt bredvid Lisa, det var ju inte heller så konstigt eftersom de hade blivit ganska bra kompisar på senaste tiden, och de satt tyst och viskade med varandra, om filmen antog jag och lyssnade inte så mycket på vad de sa. Filmen var bra och jag levde mig snabbt in i den, därför ägnade jag inte så mycket tid åt vad de andra gjorde.
Plötsligt kände jag att det var väldigt tyst inne i rummet och det var många blickar som var vända mot mig. Varken Han eller Lisa men i princip alla de andra satt och tittade oroligt på mig. Jag undrade vad det var de menade, men ingen verkade vilja berätta vad det gällde.
Jag såg du hur en av killarna, som jag var bra kompis med och som nu också såg mest orolig ut, kastade en snabb blick mot Honom och Lisas. Jag följde, lite oroad kanske, hans blick och trodde inte mina ögon när jag upptäckte att de satt och höll handen och kastade kärleksfyllda blickar mot varandra. Min första tanke var att det inte kunde vara sant, Han och Lisa, men efter de få sekunder som det tog för mig att registrera vad jag såg insåg jag att det, tyvärr, var helt möjligt.
De hade ju varit tillsammans mycket senaste tiden och var det inte lite skamfyllda blickar jag fått av Honom den senaste tiden? Men jag hade väl helt enkelt inte velat se dessa tecken.
Det upp för mig att Han förmodligen hade gillat henne i flera veckor utan att säga något till mig, eftersom det var under de senaste veckorna som han hade blivit mer och mer frånvarande när vi var tillsammans.
Det var då det brast. Jag hade länge gått och oroat mig för precis detta. Att bli lämnad av Honom var nästan det värsta jag kunde tänka mig, och när det nu hände föll allting i bitar. Mitt liv hade precis börjat kännas som att det var på väg uppåt efter en lång period av depression och jag ville inte för allt i världen hamna i det djupa träsket av sorg igen.
Jag reste mig snabbt upp medan tårarna steg i ögonen och försökte mumla fram något om att jag behövde lite luft och drog snabbt åt mig jackan och skorna innan jag gick gick ut. Jag visste att det var väldigt kallt ute, men just då kändes det som att jag hade gått ut även om det varit snöstorm och trettio grader minus, så lite ville jag vara med de som satt inne i stugan. Jag kan nu i efterhand tänka att det var dumt att skylla på mina kompisar, men just då kändes det som att de verkligen svikit mig genom att inte berätta att något var fel, för de måste ju ha sett det. Det sista jag såg innan jag stängde dörren var en lite förvånad och väldigt skamsen Han som tittade mot dörren och sa någonting.
Det var en vacker stjärnklar natt, både månen och stjärnorna speglades i det stilla svarta vattnet och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte tänkte tanken på att gå i vattnet och inte komma upp igen. Jag gick långsamt ner mot vattnet utan att känna speciellt mycket, men tårarna rann och hela kroppen kändes som att den skulle brista, det var som ett stort, svart, hål i mig. Jag satte mig långsamt ner på bryggan och tittade ner i det mörka vattnet. Plötsligt öppnades dörren till stugan och samma kille som kastat den snabba oroliga blicken förut kom utspringande och ropade på mig. Jag kunde inte få fram ett ljud och såg i tystnad på när hans oroliga ansikte vändes åt alla håll med blicken sökandes efter mig. Plötsligt fick han syn på mig och jag såg hur han blev först blev lättad innan sorgen kom tillbaka till hans ansikte. Han sa något snabbt till de därinne och stängde sedan försiktigt dörren innan han började gå långsamt ner mot mig. Jag kunde fortfarande inte säga något eller röra mig, men tårarna rann fortfarande i en strid ström nerför mina frusna kinder. När han kom fram sa han till en början ingenting utan satte sig bara långsamt ner bredvid mig på bryggan och tittade, precis som jag, ner i det svarta vattnet.
- Jag ska vara ärlig och säga att vi var rädda att du tänkte gå ner i det där vattnet. Sa han oroligt och pekade ner.
-Jag kan ju inte säga att jag inte tänkte tanken, sa jag tyst. Anledningen till att jag satte mig här var att det var tillräckligt långt ut för att jag inte skulle bottna om jag hoppade i. Lade jag till med darrig, saklig röst.
Men jag visste att i och med att jag sagt det, så var också stunden då jag kunde ha gjort det över.
Han tittade oroligt på mig för ett ögonblick, men kanske förstod han att jag inte skulle göra något medan han satt där i alla fall och han vände därför blicken ner mot vattnet igen.
- Hur länge har ni vetat? Frågade jag så tydligt jag kunde med min gråtfyllda röst.
-De flesta av oss har ju anat att det var nåt, men du och Han har ju alltid sett ut att trivas så bra tillsammans så vi trodde väl inte att det verkligen skulle bli något.
-Jag har också trott att vi trivdes bra tillsammans men tydligen..här sprack min röst och det tog en stund innan jag kunde fortsätta, -tydligen gjorde vi inte det. Ansträngningen att samla mig för att säga de sista orden fick rösten att helt försvinna och tårarna forsade nu ner för mina kinder.
Han såg det, satte sig lite närmre mig och lade en arm runt mina axlar. Jag spände mig lite, för jag ville verkligen inte att han skulle försöka komma närmare mig på något sätt, speciellt inte nu. Men han kände nog det för han viskade tyst - Kommer du ihåg vad jag sa till dig förut? Jag nickade långsamt efter en stund, för jag förstod att han syftade på den gången han sagt till mig att han bara ville vara min kompis och att jag betydde väldigt mycket för honom. Då slappnade jag långsamt av, flyttade mig ännu lite närmare och lutade huvudet mot hans axel.
Det gick en lång stund då min hjärna gick på högvarv för att försöka förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som gråten inte riktigt ville sluta.
Till slut stillades min gråt och det var jag som bröt tystnaden med en fråga;
-Varför tror din inte Han sa nåt innan?
-Jag har absolut ingen aning, men jag önskar jag hade vetat för din skull.
-Han är ett riktigt svin.. sa jag med ganska elak röst, men så avbröt jag nästan mig själv mitt i -men jag tycker ju så mycket om honom. Och sen bröt gråten ut igen.
-Lilla vännen. sa han med så ledsen röst att jag trodde att han också skulle börja gråta, innan tystnaden åter bredde ut sig och han höll mig ännu hårdare.
Jag kunde inte känna någon större lycka just i det ögonblicket, men nu när jag tänker tillbaka på det känner jag vilken tur jag hade som hade såna vänner att hjälpa mig igenom det.
Vi satt där ute en väldigt lång stund, jag grät fortfarande men kände konstigt nog inte att jag frös alls, kanske var det för att jag hade så mycket annat att tänka på just då.
Däremot gjorde han det och sa därför
- Kom igen nu, vi tar och går in. Jag tror att skjutsen snart kommer så du behöver inte vara med Han och de andra så länge.
Jag kan ju inte precis påstå att jag var tacksam över det förslaget, men kände också att jag inte hade så mycket till val Jag nickade till svar och började resa mig upp, sedan vinglade vi på stela ben fram till dörren. Jag var inte säker på att jag skulle våga öppna den och gå in, eftersom jag inte visste vad som utspelade sig där inne och hur jag skulle reagera på det. Men medan jag stod och funderade tog han ett steg fram, öppnade dörren och puttade vänligt men bestämt in mig. Jag var helt stelfrusen, även fast jag inte känt det tidigare, och hade därför inte mycket kraft att sätta emot när han förste in mig.
När jag kom inramlande genom dörren kände jag att det inte precis hade varit trevliga samtal som utspelat sig där medan jag varit ute på bryggan. Man kunde nästan ta på den spända stämningen och nästan alla förutom Han, som satt skamsen på en stol, såg riktigt arga och besvikna ut. Jag kan ju lugnt säga att jag inte hade velat vara i Hans kläder just då.
Jag hängde långsamt, med stela rörelser, av mig jackan och ställde skorna på golvet innan jag gick och satte mig i en fåtölj. Allas ögon var riktade mot mig och deras blickar brände i ryggen, det var som att de väntade på att jag skulle säga eller göra något.
Jag kände hur tårarna steg i ögonen igen och för att det inte skulle synas drog jag upp knäna, satte huvudet mot dem och började stilla gråta. Allting spelades upp i huvudet igen, varje samtal och varje händelse gick jag igenom i detalj, allt för att försöka förstå hur det kunde ha hänt.
Det blev om möjligt ännu mer spänt i rummet när jag hade kommit in och ingen sa ett ord. Plötsligt var det någon av dem som bröt tystnaden med att säga att skjutsen skulle komma om ungefär tio minuter. Jag måste ha uppfattat det eftersom jag, tillsammans med de andra mumlade fram ett svagt okej. Jag kände att jag snart skulle kollapsa om jag inte slutade tänka så jag reste långsamt huvudet från knäna, torkade mina tårar och satte mig att titta rakt fram med tom blick. Jag tror att de andra på något sätt tog det som att de kunde börja prata. Jag kan väl påstå att jag uppfattade mycket av deras samtal, men jag tror de lågt försökte diskutera filmen.
När skjutsen kom blev det en konstig stämning för ingen visste hur de skulle säga hejdå och hur vänliga de skulle vara mot Han och Lisa, jag löste det snabbt för min del genom att säga
-Hejdå allihop, ses på måndag.
Sedan gick jag snabbt genom dörren för att tårarna inte skulle få en chans till. Jag hörde hur de andra sa hejdå innan de kom sedan ut och vi började gå mot bilen. Jag var väldigt lättad över att det inte var mina föräldrar som hämtade oss och att de förmodligen skulle ligga och sova när jag kom hem, det skulle blivit så mycket frågor om allting då, och vid det tillfället var det absolut inget jag behövde.
Plötsligt kom jag på något och vände tillbaka mot huset och sa snabbt till de andra,
-Det går fort, jag kom på en grej jag måste göra bara. De tittade konstigt på mig eftersom det bara var Han kvar och de inte precis gissat på att jag hade velat prata mer med Honom. Jag öppnade snabbt dörren och blev förvånad när jag såg Honom sitta gråtandes på soffkanten, men jag hade svårt att tycka synd om Honom just då efter allt Han gjort. Han tittade, verkligt förvånad, upp på mig, men innan Han ens hade hunnit öppna munnen ställde jag mig framför Honom och sa, så bestämt man nu kan när man fortfarande gråter,
- Jag tycker du är en idiot som har gjort såhär mot mig, det trodde jag aldrig om dig och jag tycker synd om Lisa som blir tillsammans med dig, och du, det finns inga som helst ursäkter för det! Hejdå.
Han försökte säga något men jag gick därifrån utan att lyssna på det, slängde igen dörren och gick snabbt mot bilen. Bilfärden hemåt skedde under tystnad men som tur var trodde föräldern som körde bara att vi var lite trötta och anade inget om det som hade utspelat sig under kvällen.
När jag kom hem hoppades jag för allt i världen att mina föräldrar skulle sova och så var också fallet. Jag smög upp till min säng och väl där kurade jag ihop mig under tre täcken och började storgråta, precis som att alla tårar jag fällt tidigare inte räknats. Mobilen började plötsligt darra ordentligt på sängbordet och jag såg hur inkorgen snabbt fylldes av meddelanden från nästan alla som varit där den kvällen. Alla hade antingen budskapet att de tyckte synd om mig, eller att de tyckte att Han var ett as. Det kom till och med ett sms från Lisa där hon hade skrivit att hon var ledsen för det som hänt och att hon hoppades att jag skulle klara det och kanske förlåta henne någon gång.
Men inget av smsen träffade mitt hjärta riktigt, kanske berodde det på att jag just då inte var så mottaglig för något alls, men efter det blev min gråt lite lugnare i alla fall, eftersom jag förstod att de flesta faktiskt brydde sig. Den natten var det konstigt nog inte så svårt att somna, men jag grät mig till sömns och sov inte speciellt djupt.
Jag vaknade ganska tidigt morgonen efter men låg kvar en stund och försökte känna efter hur jag mådde. Jag kom fram till att det förmodligen skulle gå att överleva även om det skulle bli en lång, svår väg tills jag tagit mig upp ur sorgeträsket igen. Hela helgen gick jag runt som i trans, gjorde det jag behövde men inte mycket mer än så och resterande delen av tiden satt jag apatisk på en stol, lyssnade på klassisk musik och tittade rakt in i väggen. Skräckscenariona spelades upp om och om igen i mitt huvud, hur skulle jag reagera på skolan? Hur skulle alla andra bete sig?
Den natten sov jag inte många timmar och varje andetag behövde pressas fram för att jag skulle få luft.
Men morgonen kom och jag gick till skolan, med målet att bete mig så vanlig som möjligt. Jag skulle inte kunna återge en enda timme av den skoldagen, men jag överlevde och senare fick jag höra att det var många som sa att de var imponerade av mitt sätt att hantera det på. Fast det de inte visste var ju att jag varje kväll, under många veckor framöver, grät mig till sömns och fortfarande fick långa minnesluckor under vilka minnena bara upprepats i mitt huvud tills jag inte kunde fokusera på annat.
Han och Lisa blev tillsammans och jag försökte få folk att förlåta dem. Trots allt det som hänt kunde jag inte vara så arg på dem. Känslor är inget man bestämmer över, även om jag såklart önskade att de kunde ha skött det lite snyggare.
Den killen som jag suttit med på bryggan den kvällen kom att bli mittpunkten i mitt liv, anledningen att jag överlevde och orkade ta mig till skolan varje dag. Det var många gånger han fångade upp mig och bara höll om mig eller stod där bredvid, som att han kunde se precis när jag höll på att falla.
Nu när en tid gått finns de starka minnena fortfarande kvar, men jag kan se Han och Lisa tillsammans utan att falla ihop, jag kan somna på kvällarna utan att gråta och det känns som att livet är på väg åt rätt håll igen. Men trots allt så kom det något bra ut av allt det dåliga, jag insåg vilka otroliga vänner jag har.
Och om jag har klarat mig igenom något som detta för att jag haft dem vid min sida, klarar jag allt.
Plötsligt kände jag att det var väldigt tyst inne i rummet och det var många blickar som var vända mot mig. Varken Han eller Lisa men i princip alla de andra satt och tittade oroligt på mig. Jag undrade vad det var de menade, men ingen verkade vilja berätta vad det gällde.
Jag såg du hur en av killarna, som jag var bra kompis med och som nu också såg mest orolig ut, kastade en snabb blick mot Honom och Lisas. Jag följde, lite oroad kanske, hans blick och trodde inte mina ögon när jag upptäckte att de satt och höll handen och kastade kärleksfyllda blickar mot varandra. Min första tanke var att det inte kunde vara sant, Han och Lisa, men efter de få sekunder som det tog för mig att registrera vad jag såg insåg jag att det, tyvärr, var helt möjligt.
De hade ju varit tillsammans mycket senaste tiden och var det inte lite skamfyllda blickar jag fått av Honom den senaste tiden? Men jag hade väl helt enkelt inte velat se dessa tecken.
Det upp för mig att Han förmodligen hade gillat henne i flera veckor utan att säga något till mig, eftersom det var under de senaste veckorna som han hade blivit mer och mer frånvarande när vi var tillsammans.
Det var då det brast. Jag hade länge gått och oroat mig för precis detta. Att bli lämnad av Honom var nästan det värsta jag kunde tänka mig, och när det nu hände föll allting i bitar. Mitt liv hade precis börjat kännas som att det var på väg uppåt efter en lång period av depression och jag ville inte för allt i världen hamna i det djupa träsket av sorg igen.
Jag reste mig snabbt upp medan tårarna steg i ögonen och försökte mumla fram något om att jag behövde lite luft och drog snabbt åt mig jackan och skorna innan jag gick gick ut. Jag visste att det var väldigt kallt ute, men just då kändes det som att jag hade gått ut även om det varit snöstorm och trettio grader minus, så lite ville jag vara med de som satt inne i stugan. Jag kan nu i efterhand tänka att det var dumt att skylla på mina kompisar, men just då kändes det som att de verkligen svikit mig genom att inte berätta att något var fel, för de måste ju ha sett det. Det sista jag såg innan jag stängde dörren var en lite förvånad och väldigt skamsen Han som tittade mot dörren och sa någonting.
Det var en vacker stjärnklar natt, både månen och stjärnorna speglades i det stilla svarta vattnet och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte tänkte tanken på att gå i vattnet och inte komma upp igen. Jag gick långsamt ner mot vattnet utan att känna speciellt mycket, men tårarna rann och hela kroppen kändes som att den skulle brista, det var som ett stort, svart, hål i mig. Jag satte mig långsamt ner på bryggan och tittade ner i det mörka vattnet. Plötsligt öppnades dörren till stugan och samma kille som kastat den snabba oroliga blicken förut kom utspringande och ropade på mig. Jag kunde inte få fram ett ljud och såg i tystnad på när hans oroliga ansikte vändes åt alla håll med blicken sökandes efter mig. Plötsligt fick han syn på mig och jag såg hur han blev först blev lättad innan sorgen kom tillbaka till hans ansikte. Han sa något snabbt till de därinne och stängde sedan försiktigt dörren innan han började gå långsamt ner mot mig. Jag kunde fortfarande inte säga något eller röra mig, men tårarna rann fortfarande i en strid ström nerför mina frusna kinder. När han kom fram sa han till en början ingenting utan satte sig bara långsamt ner bredvid mig på bryggan och tittade, precis som jag, ner i det svarta vattnet.
- Jag ska vara ärlig och säga att vi var rädda att du tänkte gå ner i det där vattnet. Sa han oroligt och pekade ner.
-Jag kan ju inte säga att jag inte tänkte tanken, sa jag tyst. Anledningen till att jag satte mig här var att det var tillräckligt långt ut för att jag inte skulle bottna om jag hoppade i. Lade jag till med darrig, saklig röst.
Men jag visste att i och med att jag sagt det, så var också stunden då jag kunde ha gjort det över.
Han tittade oroligt på mig för ett ögonblick, men kanske förstod han att jag inte skulle göra något medan han satt där i alla fall och han vände därför blicken ner mot vattnet igen.
- Hur länge har ni vetat? Frågade jag så tydligt jag kunde med min gråtfyllda röst.
-De flesta av oss har ju anat att det var nåt, men du och Han har ju alltid sett ut att trivas så bra tillsammans så vi trodde väl inte att det verkligen skulle bli något.
-Jag har också trott att vi trivdes bra tillsammans men tydligen..här sprack min röst och det tog en stund innan jag kunde fortsätta, -tydligen gjorde vi inte det. Ansträngningen att samla mig för att säga de sista orden fick rösten att helt försvinna och tårarna forsade nu ner för mina kinder.
Han såg det, satte sig lite närmre mig och lade en arm runt mina axlar. Jag spände mig lite, för jag ville verkligen inte att han skulle försöka komma närmare mig på något sätt, speciellt inte nu. Men han kände nog det för han viskade tyst - Kommer du ihåg vad jag sa till dig förut? Jag nickade långsamt efter en stund, för jag förstod att han syftade på den gången han sagt till mig att han bara ville vara min kompis och att jag betydde väldigt mycket för honom. Då slappnade jag långsamt av, flyttade mig ännu lite närmare och lutade huvudet mot hans axel.
Det gick en lång stund då min hjärna gick på högvarv för att försöka förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som gråten inte riktigt ville sluta.
Till slut stillades min gråt och det var jag som bröt tystnaden med en fråga;
-Varför tror din inte Han sa nåt innan?
-Jag har absolut ingen aning, men jag önskar jag hade vetat för din skull.
-Han är ett riktigt svin.. sa jag med ganska elak röst, men så avbröt jag nästan mig själv mitt i -men jag tycker ju så mycket om honom. Och sen bröt gråten ut igen.
-Lilla vännen. sa han med så ledsen röst att jag trodde att han också skulle börja gråta, innan tystnaden åter bredde ut sig och han höll mig ännu hårdare.
Jag kunde inte känna någon större lycka just i det ögonblicket, men nu när jag tänker tillbaka på det känner jag vilken tur jag hade som hade såna vänner att hjälpa mig igenom det.
Vi satt där ute en väldigt lång stund, jag grät fortfarande men kände konstigt nog inte att jag frös alls, kanske var det för att jag hade så mycket annat att tänka på just då.
Däremot gjorde han det och sa därför
- Kom igen nu, vi tar och går in. Jag tror att skjutsen snart kommer så du behöver inte vara med Han och de andra så länge.
Jag kan ju inte precis påstå att jag var tacksam över det förslaget, men kände också att jag inte hade så mycket till val Jag nickade till svar och började resa mig upp, sedan vinglade vi på stela ben fram till dörren. Jag var inte säker på att jag skulle våga öppna den och gå in, eftersom jag inte visste vad som utspelade sig där inne och hur jag skulle reagera på det. Men medan jag stod och funderade tog han ett steg fram, öppnade dörren och puttade vänligt men bestämt in mig. Jag var helt stelfrusen, även fast jag inte känt det tidigare, och hade därför inte mycket kraft att sätta emot när han förste in mig.
När jag kom inramlande genom dörren kände jag att det inte precis hade varit trevliga samtal som utspelat sig där medan jag varit ute på bryggan. Man kunde nästan ta på den spända stämningen och nästan alla förutom Han, som satt skamsen på en stol, såg riktigt arga och besvikna ut. Jag kan ju lugnt säga att jag inte hade velat vara i Hans kläder just då.
Jag hängde långsamt, med stela rörelser, av mig jackan och ställde skorna på golvet innan jag gick och satte mig i en fåtölj. Allas ögon var riktade mot mig och deras blickar brände i ryggen, det var som att de väntade på att jag skulle säga eller göra något.
Jag kände hur tårarna steg i ögonen igen och för att det inte skulle synas drog jag upp knäna, satte huvudet mot dem och började stilla gråta. Allting spelades upp i huvudet igen, varje samtal och varje händelse gick jag igenom i detalj, allt för att försöka förstå hur det kunde ha hänt.
Det blev om möjligt ännu mer spänt i rummet när jag hade kommit in och ingen sa ett ord. Plötsligt var det någon av dem som bröt tystnaden med att säga att skjutsen skulle komma om ungefär tio minuter. Jag måste ha uppfattat det eftersom jag, tillsammans med de andra mumlade fram ett svagt okej. Jag kände att jag snart skulle kollapsa om jag inte slutade tänka så jag reste långsamt huvudet från knäna, torkade mina tårar och satte mig att titta rakt fram med tom blick. Jag tror att de andra på något sätt tog det som att de kunde börja prata. Jag kan väl påstå att jag uppfattade mycket av deras samtal, men jag tror de lågt försökte diskutera filmen.
När skjutsen kom blev det en konstig stämning för ingen visste hur de skulle säga hejdå och hur vänliga de skulle vara mot Han och Lisa, jag löste det snabbt för min del genom att säga
-Hejdå allihop, ses på måndag.
Sedan gick jag snabbt genom dörren för att tårarna inte skulle få en chans till. Jag hörde hur de andra sa hejdå innan de kom sedan ut och vi började gå mot bilen. Jag var väldigt lättad över att det inte var mina föräldrar som hämtade oss och att de förmodligen skulle ligga och sova när jag kom hem, det skulle blivit så mycket frågor om allting då, och vid det tillfället var det absolut inget jag behövde.
Plötsligt kom jag på något och vände tillbaka mot huset och sa snabbt till de andra,
-Det går fort, jag kom på en grej jag måste göra bara. De tittade konstigt på mig eftersom det bara var Han kvar och de inte precis gissat på att jag hade velat prata mer med Honom. Jag öppnade snabbt dörren och blev förvånad när jag såg Honom sitta gråtandes på soffkanten, men jag hade svårt att tycka synd om Honom just då efter allt Han gjort. Han tittade, verkligt förvånad, upp på mig, men innan Han ens hade hunnit öppna munnen ställde jag mig framför Honom och sa, så bestämt man nu kan när man fortfarande gråter,
- Jag tycker du är en idiot som har gjort såhär mot mig, det trodde jag aldrig om dig och jag tycker synd om Lisa som blir tillsammans med dig, och du, det finns inga som helst ursäkter för det! Hejdå.
Han försökte säga något men jag gick därifrån utan att lyssna på det, slängde igen dörren och gick snabbt mot bilen. Bilfärden hemåt skedde under tystnad men som tur var trodde föräldern som körde bara att vi var lite trötta och anade inget om det som hade utspelat sig under kvällen.
När jag kom hem hoppades jag för allt i världen att mina föräldrar skulle sova och så var också fallet. Jag smög upp till min säng och väl där kurade jag ihop mig under tre täcken och började storgråta, precis som att alla tårar jag fällt tidigare inte räknats. Mobilen började plötsligt darra ordentligt på sängbordet och jag såg hur inkorgen snabbt fylldes av meddelanden från nästan alla som varit där den kvällen. Alla hade antingen budskapet att de tyckte synd om mig, eller att de tyckte att Han var ett as. Det kom till och med ett sms från Lisa där hon hade skrivit att hon var ledsen för det som hänt och att hon hoppades att jag skulle klara det och kanske förlåta henne någon gång.
Men inget av smsen träffade mitt hjärta riktigt, kanske berodde det på att jag just då inte var så mottaglig för något alls, men efter det blev min gråt lite lugnare i alla fall, eftersom jag förstod att de flesta faktiskt brydde sig. Den natten var det konstigt nog inte så svårt att somna, men jag grät mig till sömns och sov inte speciellt djupt.
Jag vaknade ganska tidigt morgonen efter men låg kvar en stund och försökte känna efter hur jag mådde. Jag kom fram till att det förmodligen skulle gå att överleva även om det skulle bli en lång, svår väg tills jag tagit mig upp ur sorgeträsket igen. Hela helgen gick jag runt som i trans, gjorde det jag behövde men inte mycket mer än så och resterande delen av tiden satt jag apatisk på en stol, lyssnade på klassisk musik och tittade rakt in i väggen. Skräckscenariona spelades upp om och om igen i mitt huvud, hur skulle jag reagera på skolan? Hur skulle alla andra bete sig?
Den natten sov jag inte många timmar och varje andetag behövde pressas fram för att jag skulle få luft.
Men morgonen kom och jag gick till skolan, med målet att bete mig så vanlig som möjligt. Jag skulle inte kunna återge en enda timme av den skoldagen, men jag överlevde och senare fick jag höra att det var många som sa att de var imponerade av mitt sätt att hantera det på. Fast det de inte visste var ju att jag varje kväll, under många veckor framöver, grät mig till sömns och fortfarande fick långa minnesluckor under vilka minnena bara upprepats i mitt huvud tills jag inte kunde fokusera på annat.
Han och Lisa blev tillsammans och jag försökte få folk att förlåta dem. Trots allt det som hänt kunde jag inte vara så arg på dem. Känslor är inget man bestämmer över, även om jag såklart önskade att de kunde ha skött det lite snyggare.
Den killen som jag suttit med på bryggan den kvällen kom att bli mittpunkten i mitt liv, anledningen att jag överlevde och orkade ta mig till skolan varje dag. Det var många gånger han fångade upp mig och bara höll om mig eller stod där bredvid, som att han kunde se precis när jag höll på att falla.
Nu när en tid gått finns de starka minnena fortfarande kvar, men jag kan se Han och Lisa tillsammans utan att falla ihop, jag kan somna på kvällarna utan att gråta och det känns som att livet är på väg åt rätt håll igen. Men trots allt så kom det något bra ut av allt det dåliga, jag insåg vilka otroliga vänner jag har.
Och om jag har klarat mig igenom något som detta för att jag haft dem vid min sida, klarar jag allt.