Freedom Writers - SvA
Inledning
Titeln suggererar att filmen handlar om folk som skriver om frihet, eller för frihet.
Det första man får se är kaos, krig, eld och människor som protesterar, detta visat i nyhetsform som om man själv hade suttit och sett det på TV. Man får sedan följa en liten flicka, Eva, som först sätter sig utanför sitt hus och blir vittne till när hennes granne blir skjuten, senare bevittnar när polisen kommer och tar hennes pappa. När hon blir lite äldre blir hon slagen i skolan för att hon ”ska lära sig sin plts” och när hon blir ännu äldre och är ute på gatan skjuter folk efter henne för att de är inne på andra gängs områden.
Sedan börjar vi följa den nya lärarinnan Erin och får veta att hon vill jobba med barn och ungdomar för att kunna hjälpa och försvara dem.
Redan här i inledningen av filmen känner man lite uppgivenhet och ledsamhet över vad barnen fick stå ut med, men samtidigt blir Erin en hoppingivande person från början.
Ropet på äventyr
Historien börjar när Erin möter sin klass för första gången. Ingen har respekt för henne, ingen vill vara där över huvud taget. Hon måste därför försöka ändra sitt sätt att jobba och bemöta eleverna på ett sådant sätt att de blir motiverade.
Vägran att delta i äventyret
Erin vägrar aldrig att förändras, tvärtom försöker hon verkligen redan från första början. Dock är det eleverna, i alla fall de flesta av dem, som inte vill förändras. Deras ursäkter är att det inte kommer göra någon skillnad senare i livet för dem, att de är dömda att misslyckas för att de är från slummen.
Mötet med mentorn
Erin är som en mentor för eleverna, men eleverna är också som mentorer för Erin. De lär varandra och utan att det hade varit som det är hade inte någon av parterna utvecklats på samma sätt som de nu gjorde. Man kan också säga att Erin har två andra mentorer. En av de bestämmande inom skolledningen som tror på hennes idéer och ger henne tillstånd att göra saker med klassen och hennes pappa som även om han till en början är väldigt skeptisk blir ett stort stöd för henne.
Den första tröskeln
Vändpunkten, eller starten till att de börjar jobba tillsammans, är att Erin börjar prata om rasism efter att en elev ritat en karikatyr av en av de andra. Klassen blir engagerad eftersom detta rör dem mer och de lyssnar för första gången på henne. Men de bråkar och blir arga på henne också eftersom de inte tycker att hon kan förstå hur de egentligen har det. Hon ställer då en fråga vars svar blir hennes vändpunkt; ”hur många av er har blivit skjutna på?”, när nästan alla räcker upp handen förstår hon hur mycket hon har att jobba med. Hon drar sedan igång ”the line game” som blir vändpunkten för de flesta av eleverna. Hon frågar där olika frågor och om eleverna ”svarar ja” ska de ställa sig på en vit linje, ju fler frågor hon ställer desto mer inser de hur lika de är varandra. Det känsligaste ögonblicket är när hon ber alla som har förlorat vänner eller familj på grund av gängvåld att ställa sig där och de flesta gör det. Efter detta känner de mer för varandra eftersom de kan förstå att smärtan som finns inom dem är densamma.
Prövningar, vänner och fiender
Den speciella världen i historien är nog egentligen klassrummet, miljön där både Erin och eleverna utvecklas och går från att inte förstå varandra till att komma så nära att de är som en enda familj. Förändringen innebär detta, att de utvecklas och blir andra personer än vad de var från början. Eleverna får i klassrummet bli de personer som de inte har möjlighet att vara utanför eftersom det där är frågan om så mycket mer än bara vem de är som personer.
Ingången till innersta grottan
Dagböckerna som Erin ger till eleverna kan man säga är början på den stora förändringen som de alla kommer genomgå. Efter första lektionen har eleverna lämnat in dem och Erin sätter sig för att läsa allas historier. Hon blir kvar halva natten och börjar genom att läsa dagböckerna förstå varför eleverna är som de är och hur svårt de har och har haft det genom hela sina liv.
Hon skaffar också två extra jobb för att kunna köpa böcker och göra roliga grejer med eleverna, hon gör dem till sin familj. Detta påverkar hennes relation med sin man, och hon kommer till en punkt då hon faktiskt måste välja, fortsätta jobba som hon gör eller ha kvar honom.
Belöning
Belöningen för allt Erins slit blir att hon kan ta med klassen på resor, låta dem lyssna på inbjudna talare och äta fina middagar. De jobbar med nazismen och åker då till ett museum där de får se bilder på judar som fanns på koncentrationslägren och fick höra om vad de hade varit med om. Detta ger eleverna ett större perspektiv på världen och livet. De inser att det som de är med om inte är lika hemskt, men fortfarande liknar vad som hände då. När de blir bjudna på fin middag och har fått lyssna på talare, som var några av de judar som överlevde koncentrationslägren, är de otroligt tacksamma mot Erin. De kan inte förstå att hon verkligen ger så mycket och bryr sig så mycket om dem.
Men för Erin är belöningen också att eleverna jobbar och är intresserade, de har fått en helt annan drivkraft och bryr sig om att lära sig nya saker. När de läser Anne Franks dagbok och bestämmer sig för att de vill ha dit kvinnan som gömde Anne Frank och hennes familj är Erin först skeptisk, hon tror inte att det kommer funka. Men ingen av eleverna lyssnar på det utan de kämpar, samlar in pengar på en hel rad olika sätt och jobbar tillsammans för att kunna göra det möjligt. När de till slut lyckas är Erin väldigt stolt över dem, medan eleverna tycker att Erin hade gjort allt jobb.
Vägen tillbaka
För eleverna innebär förändringarna som sker i klassrummet problem hemma eftersom de inte längre vill leva de farliga liven de tidigare gjort, de vill hellre göra det rätta vilket gör dem till fiender i deras egna grupper.
Erin har hela tiden vetat att hon bara skulle kunna ha klassen under en begränsad tid eftersom hon inte få vara lärare för de högre klasserna, men när hon säger det till eleverna kommer det som en chock, denna händelse blir en slags andra klimax. Erin försöker prata med skolledningen om att hon vill ha kvar sin klass men de går inte med på det, klassen blir här riktigt förbannad eftersom de inte kan tänka sig att gå till skolan över huvud taget om inte Erin är deras lärare. En väldigt känslig scen i filmen är när en av eleverna kallar henne ”ma”, hon blir arg och säger att hon är minsann ingens mamma, men de förklarar att det är ett yttryck för respekt och Erin blir då väldigt rörd att hon kan betyda så mycket för dem. Hon bestämmer att de ska ha ett sista stort projekt där de sätter ihop sina dagböcker till en enda stor bok, ”The freedom writers diary”. När det nästan är slut på året blir hon inbjuden till ännu ett möte med skolledningen och hon säger där att hennes klass är som en familj, och att klassrummet 203 nu är som deras andra hem. De beslutar till slut att hon ska få vara kvar med dem tills de är klara med skolan.
Återvändandet
Slutscenen är att klassen står samlad utomhus när Erin kommer från mötet med skolledningen. Först ser hon ledsen ut och säger att hon inte fick stanna med dem ett år till, alla eleverna blir väldigt arga men då lyser Erin upp och säger att hon faktiskt fick stanna med dem hela skoltiden ut. Detta frambringar lyckorop och några av de elever som har varit mest skeptiska till Erin är de som är gladast att höra detta. Det är ett ganska stängt slut på just den här historien eftersom man får veta att hon blir kvar under hela skoltiden och eftersom det kommer eftertexter om vad som händer. Men inom en historia kan det ju finnas flera små, och man kan alltid undra över vad det blev av alla elever från klassrum 203 eftersom filmen är baserat på en verklig historia.
(Extrafrågorna)
1
Jag tycker att lärarinnan Erin är huvudpersonen eftersom utan henne hade det inte funnits någon handling. Eleverna hade kunnat haft andra bakgrunder men fortfarande hade det behövts någon som Erin för att få dem att utvecklas och det är ju det som gör filmen. Samtidigt handlar det mycket om en av personerna i klassen, Eva, som på något sätt får representera alla eleverna. Jag skulle därför säga att även om Erin är huvudpersonen är Eva en slags huvudperson hon också, om än lite mindre.
2
Rasism visas genom att de andra lärarna i skolan ser ner på eleverna i Erins klass eftersom att de är från slummen och deras familjer är utländska. De tycker att eleverna inte borde få så mycket uppmärksamhet och att man inte behöver bry sig om hur de har det hemma eftersom det inte är nödvändigt för undervisningen. Det är också rasism mellan de olika folkgrupperna ute i slummen, och mellan olika gäng, eftersom de tycker att just deras grupp eller gäng är bäst och de andra bara orsakar problem.
3
Man kan nog nämna många historiska orsaker till att eleverna har det som det är men den generella orsaken är nog ändå att den vita mannen alltid har tyckt att han är bäst. Det finns inte många historier om hur vita och svarta behandlas lika, det har alltid varit så att den vita mannen ser sig bättre och värdigare än den svarta. Har vi kommit till en ny plats och det funnits svarta urinvånare där har vi kört bort dem med anledningen att de ändå är som djur och inte är värda en plats i vårat samhälle.
4
Den starkaste scenen för mig var nog när Erin fick eleverna att göra ”The Line Game”. Man såg hur de först hade stora motsättningar mot varandra, men allt eftersom det blev mer personliga frågor och de märkte att de faktiskt var ganska lika så blev det inte lika många elaka kommentarer eller sura blickar utan istället medlidande för varandra. När Erin till slut ställde en av de sista frågorna om hur många de kände som dött på grund av gängvåld eller liknande och nästan alla stod där, och när hon gick upp i antalet de kände som hade dött och det var flera som stod kvar, då kände man verkligen för varenda en. Att vara så ung och att ha förlorat så många för att man råkar bo i ett område där det händer är hemskt. När alla sedan sa namnen på de som de hade förlorat såg man på eleverna att något hade förändrats, det fanns en koppling mellan dem som de inte hade tänkt på tidigare och detta var så fint förmedlat i filmen att jag tycker det var den starkaste scenen.
5
Skrivandet blev viktigt för eleverna eftersom de, förmodligen för första gången i sina liv, fick berätta sin historia och därmed kanske få möjligheten att tänka över hur de är som personer, och hur de vill vara. De får också genom skrivandet känna sig mer sedda, som att de betyder något, och att de faktiskt kan göra något åt sina liv.
6
Erins syn på skola och undervisning är att alla ska få lika chans att lära sig samma saker, men att man kan behöva göra på olika sätt för att få fram det inom alla. De som inte har några förutsättningar hemifrån kan behöva mycket mer motiverande lärande än de som redan från starten har fått mycket av familjen och hemmet.
Resten av lärarna ser däremot eleverna mer som en slags massproduktion där man bara ska få dem igenom skolsystemet så fort som möjligt och helst med bra betyg så man får mer status. Dock tycker de inte att de omotiverade ska få något extra, snarare ska man bara strunta i dem eftersom de inte kommer ge något tillbaka sedan. De vill t.ex. inte att Erins elever ska få nyare eller bättre böcker eftersom de ändå inte tros klara av att läsa dem och de bara kommer förstöra dem. De tycker kortfattat alltså att de som är bra ska få möjligheten att bli bättre men de som är dåliga ska man strunta i.
7
Den visar på att sanning är något relativt. Det som är sanningen för någon är inte det för någon annan, och att det också beror på hur man vill se det, eller hur man har blivit lärd att se det.
Många av eleverna vill till en början inte tro på Erin eftersom de är vana att vita människor bara vill ha makt, de gör som de vill och förväntar sig att alla ska lyda. Erin säger då emot och säger att så är det inte, fast sedan tystnar hon, och kanske har hon då insett att det finns en viss sanning i det. Eleverna har i och för sig också växt upp med pratet om att just deras familjer eller släkt är den bästa och att alla andra är problemet. Växer man upp med något blir det ju en del av ens sanning, det som man tror fullt och fast på och det kan därför ta ett tag att ändra uppfattning om.
Titeln suggererar att filmen handlar om folk som skriver om frihet, eller för frihet.
Det första man får se är kaos, krig, eld och människor som protesterar, detta visat i nyhetsform som om man själv hade suttit och sett det på TV. Man får sedan följa en liten flicka, Eva, som först sätter sig utanför sitt hus och blir vittne till när hennes granne blir skjuten, senare bevittnar när polisen kommer och tar hennes pappa. När hon blir lite äldre blir hon slagen i skolan för att hon ”ska lära sig sin plts” och när hon blir ännu äldre och är ute på gatan skjuter folk efter henne för att de är inne på andra gängs områden.
Sedan börjar vi följa den nya lärarinnan Erin och får veta att hon vill jobba med barn och ungdomar för att kunna hjälpa och försvara dem.
Redan här i inledningen av filmen känner man lite uppgivenhet och ledsamhet över vad barnen fick stå ut med, men samtidigt blir Erin en hoppingivande person från början.
Ropet på äventyr
Historien börjar när Erin möter sin klass för första gången. Ingen har respekt för henne, ingen vill vara där över huvud taget. Hon måste därför försöka ändra sitt sätt att jobba och bemöta eleverna på ett sådant sätt att de blir motiverade.
Vägran att delta i äventyret
Erin vägrar aldrig att förändras, tvärtom försöker hon verkligen redan från första början. Dock är det eleverna, i alla fall de flesta av dem, som inte vill förändras. Deras ursäkter är att det inte kommer göra någon skillnad senare i livet för dem, att de är dömda att misslyckas för att de är från slummen.
Mötet med mentorn
Erin är som en mentor för eleverna, men eleverna är också som mentorer för Erin. De lär varandra och utan att det hade varit som det är hade inte någon av parterna utvecklats på samma sätt som de nu gjorde. Man kan också säga att Erin har två andra mentorer. En av de bestämmande inom skolledningen som tror på hennes idéer och ger henne tillstånd att göra saker med klassen och hennes pappa som även om han till en början är väldigt skeptisk blir ett stort stöd för henne.
Den första tröskeln
Vändpunkten, eller starten till att de börjar jobba tillsammans, är att Erin börjar prata om rasism efter att en elev ritat en karikatyr av en av de andra. Klassen blir engagerad eftersom detta rör dem mer och de lyssnar för första gången på henne. Men de bråkar och blir arga på henne också eftersom de inte tycker att hon kan förstå hur de egentligen har det. Hon ställer då en fråga vars svar blir hennes vändpunkt; ”hur många av er har blivit skjutna på?”, när nästan alla räcker upp handen förstår hon hur mycket hon har att jobba med. Hon drar sedan igång ”the line game” som blir vändpunkten för de flesta av eleverna. Hon frågar där olika frågor och om eleverna ”svarar ja” ska de ställa sig på en vit linje, ju fler frågor hon ställer desto mer inser de hur lika de är varandra. Det känsligaste ögonblicket är när hon ber alla som har förlorat vänner eller familj på grund av gängvåld att ställa sig där och de flesta gör det. Efter detta känner de mer för varandra eftersom de kan förstå att smärtan som finns inom dem är densamma.
Prövningar, vänner och fiender
Den speciella världen i historien är nog egentligen klassrummet, miljön där både Erin och eleverna utvecklas och går från att inte förstå varandra till att komma så nära att de är som en enda familj. Förändringen innebär detta, att de utvecklas och blir andra personer än vad de var från början. Eleverna får i klassrummet bli de personer som de inte har möjlighet att vara utanför eftersom det där är frågan om så mycket mer än bara vem de är som personer.
Ingången till innersta grottan
Dagböckerna som Erin ger till eleverna kan man säga är början på den stora förändringen som de alla kommer genomgå. Efter första lektionen har eleverna lämnat in dem och Erin sätter sig för att läsa allas historier. Hon blir kvar halva natten och börjar genom att läsa dagböckerna förstå varför eleverna är som de är och hur svårt de har och har haft det genom hela sina liv.
Hon skaffar också två extra jobb för att kunna köpa böcker och göra roliga grejer med eleverna, hon gör dem till sin familj. Detta påverkar hennes relation med sin man, och hon kommer till en punkt då hon faktiskt måste välja, fortsätta jobba som hon gör eller ha kvar honom.
Belöning
Belöningen för allt Erins slit blir att hon kan ta med klassen på resor, låta dem lyssna på inbjudna talare och äta fina middagar. De jobbar med nazismen och åker då till ett museum där de får se bilder på judar som fanns på koncentrationslägren och fick höra om vad de hade varit med om. Detta ger eleverna ett större perspektiv på världen och livet. De inser att det som de är med om inte är lika hemskt, men fortfarande liknar vad som hände då. När de blir bjudna på fin middag och har fått lyssna på talare, som var några av de judar som överlevde koncentrationslägren, är de otroligt tacksamma mot Erin. De kan inte förstå att hon verkligen ger så mycket och bryr sig så mycket om dem.
Men för Erin är belöningen också att eleverna jobbar och är intresserade, de har fått en helt annan drivkraft och bryr sig om att lära sig nya saker. När de läser Anne Franks dagbok och bestämmer sig för att de vill ha dit kvinnan som gömde Anne Frank och hennes familj är Erin först skeptisk, hon tror inte att det kommer funka. Men ingen av eleverna lyssnar på det utan de kämpar, samlar in pengar på en hel rad olika sätt och jobbar tillsammans för att kunna göra det möjligt. När de till slut lyckas är Erin väldigt stolt över dem, medan eleverna tycker att Erin hade gjort allt jobb.
Vägen tillbaka
För eleverna innebär förändringarna som sker i klassrummet problem hemma eftersom de inte längre vill leva de farliga liven de tidigare gjort, de vill hellre göra det rätta vilket gör dem till fiender i deras egna grupper.
Erin har hela tiden vetat att hon bara skulle kunna ha klassen under en begränsad tid eftersom hon inte få vara lärare för de högre klasserna, men när hon säger det till eleverna kommer det som en chock, denna händelse blir en slags andra klimax. Erin försöker prata med skolledningen om att hon vill ha kvar sin klass men de går inte med på det, klassen blir här riktigt förbannad eftersom de inte kan tänka sig att gå till skolan över huvud taget om inte Erin är deras lärare. En väldigt känslig scen i filmen är när en av eleverna kallar henne ”ma”, hon blir arg och säger att hon är minsann ingens mamma, men de förklarar att det är ett yttryck för respekt och Erin blir då väldigt rörd att hon kan betyda så mycket för dem. Hon bestämmer att de ska ha ett sista stort projekt där de sätter ihop sina dagböcker till en enda stor bok, ”The freedom writers diary”. När det nästan är slut på året blir hon inbjuden till ännu ett möte med skolledningen och hon säger där att hennes klass är som en familj, och att klassrummet 203 nu är som deras andra hem. De beslutar till slut att hon ska få vara kvar med dem tills de är klara med skolan.
Återvändandet
Slutscenen är att klassen står samlad utomhus när Erin kommer från mötet med skolledningen. Först ser hon ledsen ut och säger att hon inte fick stanna med dem ett år till, alla eleverna blir väldigt arga men då lyser Erin upp och säger att hon faktiskt fick stanna med dem hela skoltiden ut. Detta frambringar lyckorop och några av de elever som har varit mest skeptiska till Erin är de som är gladast att höra detta. Det är ett ganska stängt slut på just den här historien eftersom man får veta att hon blir kvar under hela skoltiden och eftersom det kommer eftertexter om vad som händer. Men inom en historia kan det ju finnas flera små, och man kan alltid undra över vad det blev av alla elever från klassrum 203 eftersom filmen är baserat på en verklig historia.
(Extrafrågorna)
1
Jag tycker att lärarinnan Erin är huvudpersonen eftersom utan henne hade det inte funnits någon handling. Eleverna hade kunnat haft andra bakgrunder men fortfarande hade det behövts någon som Erin för att få dem att utvecklas och det är ju det som gör filmen. Samtidigt handlar det mycket om en av personerna i klassen, Eva, som på något sätt får representera alla eleverna. Jag skulle därför säga att även om Erin är huvudpersonen är Eva en slags huvudperson hon också, om än lite mindre.
2
Rasism visas genom att de andra lärarna i skolan ser ner på eleverna i Erins klass eftersom att de är från slummen och deras familjer är utländska. De tycker att eleverna inte borde få så mycket uppmärksamhet och att man inte behöver bry sig om hur de har det hemma eftersom det inte är nödvändigt för undervisningen. Det är också rasism mellan de olika folkgrupperna ute i slummen, och mellan olika gäng, eftersom de tycker att just deras grupp eller gäng är bäst och de andra bara orsakar problem.
3
Man kan nog nämna många historiska orsaker till att eleverna har det som det är men den generella orsaken är nog ändå att den vita mannen alltid har tyckt att han är bäst. Det finns inte många historier om hur vita och svarta behandlas lika, det har alltid varit så att den vita mannen ser sig bättre och värdigare än den svarta. Har vi kommit till en ny plats och det funnits svarta urinvånare där har vi kört bort dem med anledningen att de ändå är som djur och inte är värda en plats i vårat samhälle.
4
Den starkaste scenen för mig var nog när Erin fick eleverna att göra ”The Line Game”. Man såg hur de först hade stora motsättningar mot varandra, men allt eftersom det blev mer personliga frågor och de märkte att de faktiskt var ganska lika så blev det inte lika många elaka kommentarer eller sura blickar utan istället medlidande för varandra. När Erin till slut ställde en av de sista frågorna om hur många de kände som dött på grund av gängvåld eller liknande och nästan alla stod där, och när hon gick upp i antalet de kände som hade dött och det var flera som stod kvar, då kände man verkligen för varenda en. Att vara så ung och att ha förlorat så många för att man råkar bo i ett område där det händer är hemskt. När alla sedan sa namnen på de som de hade förlorat såg man på eleverna att något hade förändrats, det fanns en koppling mellan dem som de inte hade tänkt på tidigare och detta var så fint förmedlat i filmen att jag tycker det var den starkaste scenen.
5
Skrivandet blev viktigt för eleverna eftersom de, förmodligen för första gången i sina liv, fick berätta sin historia och därmed kanske få möjligheten att tänka över hur de är som personer, och hur de vill vara. De får också genom skrivandet känna sig mer sedda, som att de betyder något, och att de faktiskt kan göra något åt sina liv.
6
Erins syn på skola och undervisning är att alla ska få lika chans att lära sig samma saker, men att man kan behöva göra på olika sätt för att få fram det inom alla. De som inte har några förutsättningar hemifrån kan behöva mycket mer motiverande lärande än de som redan från starten har fått mycket av familjen och hemmet.
Resten av lärarna ser däremot eleverna mer som en slags massproduktion där man bara ska få dem igenom skolsystemet så fort som möjligt och helst med bra betyg så man får mer status. Dock tycker de inte att de omotiverade ska få något extra, snarare ska man bara strunta i dem eftersom de inte kommer ge något tillbaka sedan. De vill t.ex. inte att Erins elever ska få nyare eller bättre böcker eftersom de ändå inte tros klara av att läsa dem och de bara kommer förstöra dem. De tycker kortfattat alltså att de som är bra ska få möjligheten att bli bättre men de som är dåliga ska man strunta i.
7
Den visar på att sanning är något relativt. Det som är sanningen för någon är inte det för någon annan, och att det också beror på hur man vill se det, eller hur man har blivit lärd att se det.
Många av eleverna vill till en början inte tro på Erin eftersom de är vana att vita människor bara vill ha makt, de gör som de vill och förväntar sig att alla ska lyda. Erin säger då emot och säger att så är det inte, fast sedan tystnar hon, och kanske har hon då insett att det finns en viss sanning i det. Eleverna har i och för sig också växt upp med pratet om att just deras familjer eller släkt är den bästa och att alla andra är problemet. Växer man upp med något blir det ju en del av ens sanning, det som man tror fullt och fast på och det kan därför ta ett tag att ändra uppfattning om.